mariachristina

Jag skriver och skriver men det känns ändå som om det aldrig försvinner något ut plugghögen. Och ju mer jag funderar så inser jag att det ledsamt nog stämmer ganska bra. Så fort något hemskt är över och skrivningen skriven eller inlämningen inlämnad så kommer det upp något nytt. Det är som det där spelet där man ska slå med en hammare så att djuren eller vad det nu än är åker ner igen. Men så fort man slagit ner en filur så kommer nästa upp, det slutar liksom aldrig och till slut kommer flera upp samtidigt. Men jag antar att om man bara tar tag i hammaren och slår hårdare och snabbare så vinner man till slut. Det ska bli mitt nya motto för att klara av pressen som är just nu, hårdare och snabbare. Om jag har tur lyckas jag jämföra djuren med några äckliga skalbaggar eller något, för då slår jag mer än gärna sönder dom. Heja!

Nu blir det fortsatt hamrande innan det blir bandy ikväll med far. Ska bli roligt efter uppehållet igen =)

Puuuuss!

(Om ni undrar varför detta + föregående inlägg är publicerade direkt efter varandra så vill jag bara säga att jag bara råkade spara det förra i utkastet. Så nu publicerade jag det i efterhand och så kom detta på direkten. Ifall ni nu undrade ;) )